Höghus, låghus, dårhus.
Då sitter man här, med studentens beska eftersmak i munnen. Ensam kvar i en stad som inte är gjord för människor som är för gamla för skolan och alldeles för unga för att vara vuxna på riktigt.
Hela vänskapskretsen har flytt fältet, till städer där det faktiskt erbjuds utbildning, jobb och bostäder.
En underlig känsla har förföljt mig sedan jag tog det inte helt nyktra steget ut från grundskolan, med den allt mer gulnande studentmössan nedtryckt över öronen.
En känsla av uppgivenhet, lättnad, besvikelse, glädje och förväntan.
Uppgiven. För vad ska hända nu? När tryggheten är bortblåst och vännerna är spridda för vinden. De jag har växt upp med ska nu skaffa sig ett eget liv. Jag ska skaffa mig ett eget liv!
Och en sak är då säker, det liv jag vill ha, skaffar jag mig inte i Avesta.
Och det resonemanget är jag inte ensam om.
Alla flyttar, jag flyttar.
Lättnad. För det innebär att jag överlevde Avesta, men det innebär också att jag lämnar den första delen av mitt liv bakom mig.
Vi tidiga nittiotalister som växte upp tillsammans lämnar nu Avesta och varandra bakom oss.
från och med nu är det bara de närmaste vännerna man kommer att träffa
mer än ett par gånger per år.
Det är oundvikligt.
Uppgivenheten blandar sig med besvikelse över att det inte blev som man planerat. Det blev inget sista år med trehundrasextio dagars festande, som ett avslut på den här tiden. Istället fick man ett uppvaknande som enbart kan jämställas med en kraftig pungspark.
I stort sett alla kastades huvudstupa in i det som vissa kallar verkligheten. Det blev en sista sommar som istället för sol, alkohol och sena nätter kom att handla om regn, tidiga mornar, matlådor och bonnbränna.
Och utan att man riktigt fattade hur, så hade alla helt plötsligt försvunnit, och man står där kvar och undrar vad fan som egentligen hände.
Men det är ändock med en överhängande känsla av glädje, som även jag lämnar den här staden. Det är över. Det är äntligen över! Tolv år i skolan är till ända, och jag är fri att börja mitt eget liv.
Jag behöver inte den här staden längre.
