Först svininfluensan och nu detta! Ska vi aldrig få känna oss trygga igen?

Då sitter man här, med studentens beska eftersmak i munnen. Ensam kvar i en stad som inte är gjord för människor som är för gamla för skolan och alldeles för unga för att vara vuxna på riktigt.
Hela vänskapskretsen har flytt fältet, till städer där det faktiskt erbjuds utbildning, jobb och bostäder.

 

En underlig känsla har förföljt mig sedan jag tog det inte helt nyktra steget ut från grundskolan, med den allt mer gulnande studentmössan nedtryckt över öronen.

 

En känsla av uppgivenhet, lättnad, besvikelse, glädje och förväntan.

 

Uppgiven. För vad ska hända nu? När tryggheten är bortblåst och vännerna är spridda för vinden. De jag har växt upp med ska nu skaffa sig ett eget liv. Jag ska skaffa mig ett eget liv!
Och en sak är då säker, det liv jag vill ha, skaffar jag mig inte i Avesta.

 

Och det resonemanget är jag inte ensam om.
Alla flyttar, jag flyttar.

 

Lättnad. För det innebär att jag överlevde Avesta, men det innebär också att jag lämnar den första delen av mitt liv bakom mig.

 

Vi tidiga nittiotalister som växte upp tillsammans lämnar nu Avesta och varandra bakom oss.
från och med nu är det bara de närmaste vännerna man kommer att träffa
mer än ett par gånger per år.
Det är oundvikligt.

 

Uppgivenheten blandar sig med besvikelse över att det inte blev som man planerat. Det blev inget sista år med trehundrasextio dagars festande, som ett avslut på den här tiden. Istället fick man ett uppvaknande som enbart kan jämställas med en kraftig pungspark.

I stort sett alla kastades huvudstupa in i det som vissa kallar verkligheten. Det blev en sista sommar som istället för sol, alkohol och sena nätter kom att handla om regn, tidiga mornar, matlådor och bonnbränna.

 

Och utan att man riktigt fattade hur, så hade alla helt plötsligt försvunnit, och man står där kvar och undrar vad fan som egentligen hände.

 

Men det är ändock med en överhängande känsla av glädje, som även jag lämnar den här staden. Det är över. Det är äntligen över! Tolv år i skolan är till ända, och jag är fri att börja mitt eget liv.

Jag behöver inte den här staden längre.

 

 

Eller en ännu jävligare form av vinterkräksjukan?

Nu har jag pepparpeppar sluppit vinterkräksjukan. Och inte har jag sett ett enda program av den andra odågan. Men alla rubriker går ju inte att missa, tyvärr. Och precis som att man inte kan göra så mycket åt att det sätter sig en snorig kärring bredvid en på bussen och hostar och dreglar en i örat, så räcker rubrikerna för att man ska få en orolig klump i magen i form av illamående.

Jag måste erkänna att jag surfar runt på aftonbladet lite då och då, vi kan kalla det en av mina större laster. Men man kan ju se det komiska i de urusla nyheterna också, som vi visat i föregående inlägg. Och nu när odågan aka melodifestivalen är avgjord fick man scrolla bra länge för att se de "vettiga nyheterna". På vägen han man se Måns stå och se oförstående ut, stackarn, kan inte vara lätt att inte vinna en musiktävling där Sveriges sämsta musiker ställt upp. Fatta vad sämst man är då..

Men nu är äntligen skiten över så rburikerna bör väl sina lite. Nu gäller de bara att hålla sig borta från radioapparaterna..

Följ min blogg med bloglovin
Jag har förgyllt kvällen genom att läsa våra fantastiska kvällstidningar, vilken underhållning! Det är så man häpnar, vilken journalistik! Helt underbart. Det är ju nästan så man tror att Roland Bärtilsson faktiskt har gått journalisthögskolan. Ni ska få ett snabbt sammandrag över vad som har hänt i världen.

AnnAhls Topp fem lista över kvällens tidningsrubriker:

• "Gorillan Enzo blir storebror" - Expressen

• "Aftonbladets läsare - Vi tror på spöken" - Aftonbladet
•  "Carl Philip och Emma gör slut" - Expressen
•  "Daniels resa för billig - Solresor avbokade" Expressen

Och vinnaren är *trumvirvel*

• "Så fick Ingvar Oldsbergs exfru tillbaka livsglädjen" - Expressen

OCH?!! För i helvete! vem fan tror dom bryr sig?
Jag skulle vilja vara med där på redaktionen när dom bestämmer sig för vad som ska vara med i tidningen.. Det skulle vara så grymt intressant. Jag tänker mig att diskussionen skulle låta någonting så här;

<redaktionschefen frågar sina reportrar>
 - Få se, vad har vi? Är det någon som har nått till nätupplagan?

 <Anders, nyanställd frilansare räcker upp handen>
- Tja vi har ju kriget i Israel, klimathotet,The pirate bay rättegången och finanskrisen? Kan det vara något?

 <Någon långt bak i rummet hostar ansträngt>

<"Thomas, nöjesjournalist>
- Annars har jag en fet läsarintervju med hon Amy Diamond på g! Visserligen är det hennes farsa som svarar på frågorna, men det har ju inte läsarna en jävla aning om så det är lugnt!

<red.chefen>
- Fan va bra Thomas fixa det! Det kan bli jävligt bra!

<Anna journalist>
- Jag har ett riktigt scoop på gång! jag har hört att han apan Enzo som var med i tidningen för åtta år sedan ska få en storebror! Det är i och för sig inte helt hundra men jag har en säker källa som säger att "Enzos mamma troligen är havande" så jag kör en grej om det.

<red.chefen>
 - Klockrent! Vi kör en helsida i fyrfärg om det Anna, jävligt bra jobbat!

<Thomas>
- Just ja; jag höll på att glömma.. Ingvar Oldsbergs exfru ringde, hon har tydligen haft det jävligt tufft på sistone. Dom skilde sig för 4 år sedan och hon blev jävligt deppad faktiskt. Men sen käkade hon tydligen nått piller och vart bra igen.. Hon sa nått om att hon fått tillbaka sexlusten!

<Anders>
 - Vem är det egentligen? Är hon känd eller? Jag har nog inte hört talas om henen faktiskt..

<Thomas> - Inte en jävla aning.. Men hon har ju för fan knullat han den där tunnhåriga i På spåret!

<red.chefen> - Okej det räcker för ett tag. Skit bra jobbat! Anders du hjälper Thomas med Oldsbergs exfru, sen åker du till Älvdalen och intervjuar en morsa som hittade en tvåhövdaddildo i ett Corn flakespaket.

- Vad är det för skillnad på ett barn från Sudan och en pingisboll?
- 12 gram!

Är det ett roligt skämt? Definitivt, påstår jag. Groteskt säger andra.

Får man skämta om allt? Och vad får man i så fall inte skämta om?
Tragiska dödsfall? Naturkatastrofer? Terrorattacker? Invandrare? Bögar? Judar? Familjemedlemmar? handikapp?

Vart går egentligen gränsen?

Det finns inget givet svar på det eftersom alla människor har sina egna ämnen som är lite känsligare än andra.
Ska man då visa hänsyn och undvika alla känsliga ämnen?
Ska man hellre vara tyst och finkänslig än att skämta eller skriva om ett ämne som kan tänkas uppröra folk?

Jag tycker inte det.
 
Då kan vi lika gärna starta en modeblogg precis som alla andra och berätta om den nya fina och helt moderiktiga gröna ulltröjan från Gina Tricot.

Tills den dagen då någon säger att det var det osmakligaste inlägg den någonsin läst. Hennes kusins kompis syster kvädes minsann av en ulltröja från Gina Tricot! Så det kan man verkligen inte skämta om!

Vårat senaste inlägg var en smula osmakligt, utan tvekan. Somliga skulle säga att det var rent idiotiskt. Det finns gränser för vad man kan skriva eller skämta om här i samhället. Dessa gränser tycker vi på AnnAhl om att tänja, bryta eller helt enkelt skita i. Resultaten är alltid lika intressanta och roliga.

Därför kommer vi på AnnAhl fortsätta med att bryta is i bloggvärlden genom politiskt inkorrekta inlägg! Alla som tar illa upp ber vi om ursäkt och undanbeder läsa våran blogg hädanefter (vilket många uppenbarligen fortsätter med ändå - mycket intressant!).

Eternally yours - AnnAhl

Rest in pieces..

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4246519.ab

Här om dagen satt jag och filurade lite över en folköl, då kom jag att tänka på en stad. Ni vet en sån där vanlig mellanstor svensk stad. Lagom stor för att ha en egen polisstation, ett gymnasium och ett litet centrum. En sån där stad där alla känner alla och man aldrig någonsin är riktigt anonym.

Staden i mina tankar var en gammal bruksstad där vardagarna flyter förbi i någon slags grå dimma och den enda anledningen till att man i huvudtaget står ut, är helgerna. Då lever staden upp och man samlas på någon av de lokala krogarna som faktiskt lyckats behålla serveringstillståndet. Där dricker man sig askalas och raggar på allt som rör sig. Och skulle man nu av någon oförklarlig anledning lyckas få hem en sängkamrat man faktiskt inte är släkt med, så är man automatiskt buksvåger med en hel stad. Grattis!

Det skulle egentligen kunna vara en trevlig liten stad, kanske till och med mysig.. Om det det inte vore för att den var så fylld av droger, självmord och gammal hederlig svensk avundsjuka. Men det är ingen som orkar ta tag i det, man kan på sin höjd anstränga sig tillräckligt mycket för att skriva en insändare i lokaltidningen. Men thats it.

 Politikerna gör vad dom kan, eller politiker och politiker.. Det är ju mer en hobby.. De flesta av dem gör det ju på sin fritid, brevid sina vanliga jobb. De sätter pliktskyldigt ihop en krisgrupp som kan trösta familjer och vänner till människor som mördat sig själva.

Men det är ju inte kul att vara politiker om det enda man får göra är att rensa upp bland drogträsket och deprimerade ungdomar så de lägger ännu en rondell till samlingen istället.

För pengar finns, tro inget annat! Men istället för att försöka göra något åt de problem som uppenbarligen finns, så lägger man pengarna på att fixa till fasaden. Man investerar i en ny bro (med en pissoar för flera miljoner, som åker upp och ner med hjälp av en kabel), ett nytt badhus, och en ny idrottsarena med luftstaket.

 Det är som att ha ett fuktskadat hus, men istället för att sanera det målar man om skiten.

Jag ställde ner min folköl och tog på mig jackan och gick ner till Starhotell, köpte öl till överpris och dansade till klockan var ett. För efter det blir det farligt att vara på stan, det har politikerna i min kära stad bestämt.